Blev inte mycket sömn inatt, och jag kan inte påstå att jag arbetar speciellt flitigt på jobbet heller. Har en sådan hemsk känsla i kroppen. Tomhet, och jag klarar inte ens av att tänka på det...blir tårögd. Självklart retar jag mig själv med att kolla mobilen stup i ett, där jag möts av min gråa lilla ulltuss som bakgrund. Så kall, så stel och så fridfull han såg ut när vi fann honom igår. Min älskling, det här går inte...vem ska jag nu söka tröst hos, det fanns ingen mjuk pälsboll brevid mig inatt när jag behövde som mest tröst. Det var läängesen jag var så lessen, till och med när jag vaknade...tårarna samlas fortfarande i ögonen....
För mig var du mer än en kissemiss, du var min bästa vän, det är du som har tröstat mig genom allt jobbigt under dessa 9 år. Älskade vän...det här går ju inte förstår du  väl, det är inte meningen att du ska ligga inbäddad i en filt i en kartong inklämd i den gamla forden utanför huset. Du ska inte ligga ute  i kylan, du ska ligga inne i värmen ner bäddad i Bonzos säng, eller soffan i Tv-rummet....Tusan också Raffis, vad har du gjort!