Tårarna rinner, det går verkligen inte att få dem att sluta. Så fort jag tänker tanken blir allting bara helt konstigt. En konstig känsla i magen träder fram. Ett liv är alltid ett liv, vare sig det handlar om ett djur eller en människa. Det är mitt sätt att se på saken. Allting som man kan skapa en relation med och som kan visa sina känslor blir en del av livet, och kanske till och med en vän.
Måns, min gamle kisse, kanske inte alltid har gjort mig på gott humör, men han är en vän, en gosig kille i sina bästa år och som förtjänar ett liv precis som alla andra. Hur jobbig någon än må vara förtjänar den inte att dö. Nu är det väl visserligen så att Måns inte mår bra, men han är pigg i blicken och har väl på någotvis gott i barndom igen, så som även vi människor gör...
Det var idag när jag kom hem som mamma berättade att han ska avlivas imorgon klockan 09.00. Hon hade visst glömt att säga det till mig...
Det gjorde ont, ännu ondare gör det när han inte alls är jobbig idag, han är tyst, han skriker inte, han äter inte av sin favorit mat, och han är bara super gosig och kelsjuk.
Jag orkar inte med att titta på honom. Så fort jag lyfte upp honom och han tryckte sitt huvud mot hals och började spinna, kom tårarna och dom rinner fortfarande...imorn finns han inte mer, imorn är han död.