Det börjar mer och mer kännas som om en tyngd har lyfts från mina axlar.
Jag vaknade visserligen med ögon små som, som, ja ni vet, små ögon! Trött som en mört som hade simmat "bört" klev jag upp ur sängen, åt en macka, klädde på mig och skulle precis till att öppna dörren för att be ge mej av mot cykeln när mamma sa:
- Det är svinkallt ute, pappa kör dej!
Jo, men man tackar, skjuts, det var inte igår, och hon hade rätt, termometern nådde -9, usch då.
Det tog emot att åka till Universitetet idag, att redovisa är verkligen inte min grej. Jag var inte nervös, men det kändes ändå inte bra. Hade mest lust att bara springa skrikande där ifrån:
- Jag vill inte, jag vill inte....
Men så gör man ju inte, lite hyfs i kroppen har man ju faktiskt. Även om det kanske inte alltid märks...

Redovisningen startade och vi skulle presentera våra företagsintervjuer. Varför låter det alltid som att alla har gjort så mycket bättre än en själv för? Jämt!
Jag fick en blick och en nick, och jag visste att det var min tur:
- Jagharintervjuatblalbalbla.....osv.
Fort som bara den gick det, tungan snubblade över r, och jag ska Gunnal!!! Herregud, piiiiinsamt!
Marcus tog över efter mig och babblade på som bara sjutton, frågade om jag hade lärt mig något och grejjer, sedan säger han:
- Tusen Tack!!
Jag tittade frågande på honom, men lyckades pressa fram ett litet leende.
Haha, det var värts så högtravande, anntingen var han glad att jag änntligen var klar, eller så var det bra...jag gissar på det första.

Hem gick jag dock i kylan, kokade mig en korv, och nu sitter jag åter här, med endast EN fråga kvar på tentan, och lite finlir såklart. Hallelujah moment det här ska banne mig firas med....Let´s dance!?(a) xD nahahahah