Våran lilla söta Leila blir idag ett år äldre!! Congratz!! Hoppats du har haft en underbar dag!!



Och NEJ, du ser aldrig tjock ut!! Du är sööööt!!! =D

Okej, sista dagen på "sommarlovet" är snart avklarad. Solen visade sig från sin bästa sida. Chill i solen är aldrig fel.
Jag känner mig nästan på topp, om jag inte vore så nervös xD
Kanske att den guidade rundturen hjälpte lite. Nu ligger man ju faktiskt ett litet steg före...
Ja, jag börjar på Universitetet imorgon!! Galet som bara den, med tanke på att jag inte alls hade planer på detta innan sommaren började. Jag tror det kan bli hur bra som helst.

Imorgon startar jag mitt nya liv. Jag är taggad.
Imorgon vaknar jag upp som en ny underbar människa.
Gladare, snyggare och på galet bra humör.
Nu ska vi bara se till så att detta håller i sig livet ut...=D
Någon som tvivlar kanske? xD

Jag ser det som så här. Känns det väldigt jobbigt imorgon, så tänker på framtiden typ. Man tänker på vad kul det blir sedan när man få gå därifrån.
Smart smart smart, eller är jag smart!? Jag tror jag är smart.

Nu ska jag gå och ladda, och vänta på ett sött telefonsamtal.
Önska mig lycka till så hörs vi imorgon!!

Jag vet att jag förut har klagat över hur ensam jag känner mig. Men det finns faktiskt en typ av ensamhet som är grymt skön också. Det är när man själv väljer när man vill vara ensam. När man har valt att inte umgås med någon.
När man bara är med sig själv, gör vad man vill, och bara tar det lugnt.

Promenader på kvällen när det är mörkt ute, samtidigt som det faller tunga regndroppar från den svarta himlen, underbart!! Speciellt om man har vovven med sig.

Den typen av ensamhet kan göra en stark. Den andra typen av ensamhet bryter sakta ner en.

När den rätta infinner sig kan man passa på att bygga upp en stark fasad, man kan bestämma hur man vill vara, och hur man vill att andra ska se en. Just då finns det ingen som behöver bry sig om någonting.

Snart är sommaren över och det är dags att möta vardagen igen. Det kommer aldrig bli som förut. Förut finns inte, hur mycket man än vill, så kommer den tiden aldrig att komma tillbaka. Jag tillhör den kategorin som saknar tryggheten grymt mycket. Jag är livrädd för framtiden. Försöker att förtränga det så gott det bara går. Men tillslut kommer verkligheten ikapp, och man inser att man inte är redo. Man är helt enkelt inte mentalt redo för det nya.

Jag kan inte och vet inte hur det fungerar, kommer jag ens att klara av det? Frågorna är många, och svaren är få, men hursomhelst så måste det på något sätt gå...