Vad ska man göra när saker inte längre är som det var? När saker och ting inte känns som förr...? Jag vet inte, jag har aldrig varit bra på sånt här, jag vet inte...
Dock ska man aldrig göra saker som känns fel, som inte känns bra. Jag vill att allting ska vara bra, ska kännas som det en gång gjorde...kommer det någonsing bli så igen?
Känner mig ledsen någonstans djupt där inne, men mest av allt känner jag en stor klump, en stor tyngd av massa besvikelse, som växer sig allt större ju längre tiden går. Kanske har man för höga krav, tror att saker är bättre än vad det egentligen är. Men någonstans hoppas man ju såklart att kraven ska besvaras, att det man tror finns, faktiskt existerar. Krav låter så hårt, men ni vet vad jag menar? Alla har vi ju våra egna föreställningar om hur saker jag vara, hur saker ska bli, föreställningar som kanske också stannar som just fantasier. Fantasier är ofta fina, och lever sällan upp till verkligheten. Ibland så har man kanske dock realistiska fantasier, och när dessa fantasier förvandlas till önskningar, och dessa önskningar går i kras(?), det är så besvikelsen kommer...än större blir den om det händer flera gånger. Allra värst är när omgivningen inte fattar ett dugg!! Fast att man tror att man har varit så himla tydlig...men tydligen inte då? Nää, jag tror inte på det här längre, jag vet ärligt talat inte vad jag ska tro på...inte på tomten iallafall!

När november mörkret faller sjunker deppnivån i bott, och när man inte längre klarar av att se något ljus, det är då man ger upp. Jag orkar inte längre, jag orkar inte kämpa för något för att återigen bli besviken. Jag kanske inte direkt kan påstå att det känns rätt och som om den där tyngden har släppt, men det känns heller inte...fel? Det är nästan den känslan som gör mig mest ledsen, jag vet inte vad jag känner längre. På något sätt vill jag både slänga kakan, och samtidigt ha den kvar, något som tydligen verkar var omöjligt. Åh, jag vet verkligen inte...