Har ni någon gång känt att det skulle vara skönt att hoppa framför ett tåg? Det har jag, av den enkla andledningen att man skulle slippa alla problem som man dagligen möts av...
Det skulle gå fort, och man skulle bara segla iväg till det okända, men så finns den där känslan, den där spärren, som gör att man inte tar steget...
Jag brukar tänka att jag är för feg, feg som jag är för allt annat jag tar mej till, men inför det här så är det nog en bra egenskap att ha, för feg för att ta livet av sig...
Nu, låter det kanske som att jag går runt med självmordstankar, men riktigt så illa är det inte...grejjen är bara den att det skulle vara så enkelt att få försvinna ibland, bort från allt och lämna det bakom sig, och återvända när allt har löst sig...