Varje dag möts vi av uttrycken "normal" och "onormal". Men vem har bestämt vad som ska anses normalt respektive "onormalt"? Vem har bestämt att det är normalt att möta olika situationer på ett visst sätt och om man borster från den normen så är man onormal, eller rent utav störd? Hur vet man att det är just så och inte tvärt om?
Hur gör "normala" när de ska uttrycka ilsken frustration? Jag skriker rätt ut, eftersom att det finns en klump i bröstet som vill ut, och då blir det lätt så...men det är förmodligen ett "onormalt" beteende. Ett normalt beteende är förmodligen ett beteende som inte märks, man ska helst inte visa något, behålla lugnet och helst av allt vara tyst.
Att höra att man är störd, gör ju inte den där klumpen i bröstet lättare att bära runt på, snarare tvärt om. Den blir så in i helvete tung. Och ju mer man tänker på den eller ju mer man pratar om den desto tungre blir den. Känns inte som om den kan bli lättare, och när man tänker så, ja vad händer då? Jo, den blir än tyngre!! Jag hatar stena, jag hatar berg, hårda ytor, jag hatar uttrycket normal!! För vem fan är normal?! Vem lever upp till samhällets alla normer? Det spelar banni mej ingen roll vad man än gör, för det är alltid någon som stör sig. Man kan vara FÖR snäll, FÖR smal, FÖR tjock, FÖR duktig, FÖR präktig, eller också så är du dum, kriminell och  bryter mot flera av rikets alla lagar och regler, men vilken kategori du än tillhör så är det ändå alltid någon som stör sig och väljer att läxa upp dig. Ghaaa, snälla människor, vi kanske inte vet vad meningen med livet är, men det kan väl fan inte vara att vi ska gnabbas, kriga och slåss iallafall. Lev livet så gott det går, skratta och var glad, tänk om alla gjorde det, tänk om det var det enda rätta och "normala".....