Det känns bra när man börjar gråta till sina egna texter. Varför ska man skriva så sorgligt för? Det var väl nu typ för ett år sedan jag satt och kämpade med denna nedrans novell, men till vilken nytta? Tja, ingen egentligen, men snäll som jag är kommer jag att publicera den här och nu...Enjoy!! Ett tips bara, lyssna inte på When your gone med Avril samtidigt, Ingen bra kombo....

För evigt

Höstvinden slet tag i de späda grenarna som hängde ner från den stora eken. Ett av de sista kvarglömda löven släppte sitt grepp, och föll sakta ner och landade bredvid mig där jag satt ihopkrupen på marken.  En tår letade sig fram i min ena ögonvrå, den lämnade snabbt tryggheten, och begav sig av på vandring längs med min rosiga kind. Jag bet mig i läppen. Jag ville inte gråta, jag hade lovat mig själv att inte göra det, och jag hade lovat dig. Men du sa att det skulle vara för evigt. För evigt. Du ljög för mig. Du sa att det skulle vara vi för alltid, men ändå så sitter jag här, ensam...

Jag minns det som om det var igår. Minnena är än så länge starka, och bilderna finns fortfarande kvar. Som en film, flimrar det runt i huvudet på mig, om och om igen. Om det ändå var de vackra bilderna. Om det ändå var det vackra underbara minnena.  Det kommer säkert att blekna med tiden, och försvinna. Försvinna. Lika lätt som man slänger iväg ett papper i en papperskorg, kommer minnena att slängas iväg. Jag vill inte glömma, jag vill inte gå vidare. Det enda jag vill, är att spola tillbaka tiden, och sedan trycka på paus. Frysa tiden då den var som bäst, då jag inget visste. Då du log mot mig med dina tindrande blåa ögon, då du tog min hand, och sa att jag var din för alltid. Jag trodde på vartenda ord du sa, dum som jag var. Du visste hela tiden att det inte skulle vara så, du visste att det snart skulle ta slut, men kanske inte så snart.

 Det känns som att det var från den dagen då din stora hemlighet lämnade dina läppar som startskottet gick. Det var då tiden började rinna ifrån oss. Det spelade ingen roll vad vi gjorde, ingenting var längre som förut. Ibland önskar jag att du aldrig hade berättat. Jag brukar fantisera om hur det skulle vara som vanligt då. Men både du och jag vet, att det hade sett likadant ut, vare sig du berättat det eller inte. Enda skillnaden var att jag från den stunden såg det från den sidan som det faktiskt var. Jag kunde se hur du sakta började brytas ner, hur det gick upp och ner från dag till dag. Innan trodde jag bara att du kanske hade en dålig dag, precis som alla andra. Skillnaden med dig var bara att dina dåliga dagar var ett tecken på att slutet närmade sig. Ett slut som kom alldeles för fort.

Det var en varm och solig septemberdag som du inte länge orkade. Jag satt som vanligt vid din sida, då du slöt din hand om min och viskade "gråt inte...". Jag såg hur du ansträngt fyllde dina lungor med luft en sista gång, innan du andades ut och försvann bort i det tomma. Du seglade snabbt iväg bort mot det okända, även om du själv påstod att du sett det där ljuset ett antal gånger. Du var inte rädd sa du. Döden skrämde inte dig, du fick mig även att lova att aldrig gråta. Gråta över saknaden att inte ha dig nära, för närmare än så skulle du aldrig kunna komma. Du menade att du nu skulle få möjligheten att sitta vid min sida vart jag än befann mig. Du skulle nu kunna följa mig vart jag än mig i världen skulle vända. En gåva som få fick till delad.
Jag brukade fnysa åt dina påhitt, men du brukade alltid brista ut i skratt. Du tyckte alltid att jag såg så rolig ut när jag blev arg på dig. Du ville inte inse att jag var rädd, rädd för att bli ensam kvar, rädd för att aldrig mer få se dig.
- Tänk på mig, brukade du säga när jag tog upp ämnet. Tänk på mig som aldrig kommer få gå eller stå bredvid dig eller någon annan igen. Det kommer i alla fall du...

Jag strök bort en lock från ansiktet med handflatan, som lossnat från knuten i nacken. Den var fuktig av tårar. En regndroppe träffade mig på nästippen, och ännu en träffade mig på hakan. En rysning vandrade längsmed ryggraden, det kändes precis som när du smekte mig med dina fingertoppar. Det var då jag insåg att du hade haft rätt. Du skulle alltid finnas vid min sida, även om jag själv inte kunde se det.
 Jag vände ansiktet upp mot himlen och möttes av tusentals vattendroppar. För första gången sedan du försvann lät jag ett leende sprida sig över mina läppar. Jag lät blicken åter falla ner mot stenen, för att läsa orden "för evigt".

Ida Gustafson
Spm3