Som en stor sten som trycker mot bröstet, som sagta är påväg uppåt, men som alltid stannar till vid halsens början. Illamående, huvudvärk. Beror säkert på stressen, pressen, ja, allt...
Onsdagar gör mig alltid lycklig, speciellt när det går fort, när vinden tar tag i håret som har letat sig utanför hjälmen, när det går bra...lycka, lättnad, stenen känns inte alls lika tung att bära...
Det gör så fruktansvärt ont att tänka att det snart är slut på det, slut på det som gör mig lycklig...mitt liv, det är mitt liv mitt mittt!!

Det känns tomt, alltid tomt, vill inte vill inte...hur ska jag kunna veta hur man ska leva? Hur ska jag kunna veta vad som är rätt? Hur ska jag kunna veta det rätta, när man möts av så många fel och snesteg?

Var inte så, säg inte så, nej nu är du dum, jag vill inte höra!!
Jag behöver inte någon som berättar alla fel, jag behöver någon som berättar när man gör rätt...jag behöver någon som lyssnar, inte någon som ber mig hålla tyst....

Tomhet, tyngd, nej men jag mår fint, bara fint, allt är toppen, har aldrig mått så bra som nu...

Please have mercy
You've unnerved me
I don't deserve this pain

So don't break my heart,
I ain't never done nothing to deserve this
And I'm torn apart
You've had your fun, do you suppose I earned it?
Do you not see how I'm begging on my knees?
Don't speak, don't breathe,
You bring out the devil in me

Thinking it over
Those were days dark as ebony nights
The end of October felt like a lifetime

I had a suspicion
But didn't want to believe you a liar
You had a mission to prove me right

You took my trust
Ground it to dust
Found out I knew better