Var egentligen påväg att bädda ner mig min mjuka säng, men så blev jag helt plötsligt så där märkligt djup.
Tänk hur mycket i livet som har förändrats, människor de kommer och de går, och det sägs att det är de riktiga vännerna som består? Är det sant behöver jag ju inte oroa mig då, men jag fick ett uns av saknad i magen. Man har upplevt så mycket saker med männikor som är ute ur ens liv.
Jag saknar att kunna diskutera gamla minnen, jag saknar att kunna minnas saker och skratta åt gamla knäppa saker som har hänt.
Man blir inte en lyckligare människa för att man börjar älta gammal skit, men det är så hemskt missförstånd ska få förstöra en hel vänskap...
Det var förmodligen rätt det som hände, alla passar inte ihop, mycket var skit, men det går ändå inte att påstå att man inte längtar tillbaka. Det förgågna döljer inte bara en massa elände, utan också en hel del ljusa stunder, som sagta men säkert suddas ut.
Ska man verkligen tillåta det?