Här sitter jag nu depressionernas drottning. Jag hatar den där klumpen som infinner sig i magen ibland. Den där klumpen som vandrar och sätter sig som en knut i halsen.
Jag hatar när det kliar i fingrarna och man önskar att man bara kunde få slå till nån.
Ja, en del dagar är synnerligen bättre än andra, och den här dagen började bra.
- Välkommen till sjukvården i Värmland!! är sten kul!
Jag blir irriterad på uppmuntrande ord när jag känner mig frustrerad, blir bara ledsen av att prata med någon. Speciellt om någon ska lämna negativ kritik. Varför gjorde du så!? Varför har du inte gjort det?! Har du gjort si, har du gjort så?!
Vad gjorde ni egentligen?!
Ärligt talat, jag spricker snart. Jag känner mig som en tickande bomb som bara väntar på att få explodera. Jag känner mig fast, låst. Jag känner nedtryckt, svårt att andas. Jag saknar äkta spänning i livet.
När människor flyttar trampar jag kvar på samma ställe, i minst 3 år till!!
Den där knuten blir inte lösare, snarare hårdare....
Jag vet inte vad jag ska göra. Rädd för att göra saker jag kommer ångra senare. Rädd för att fatta fel beslut...
Usch, vad jag hatar den där knuten!