Jag vet att jag förut har klagat över hur ensam jag känner mig. Men det finns faktiskt en typ av ensamhet som är grymt skön också. Det är när man själv väljer när man vill vara ensam. När man har valt att inte umgås med någon.
När man bara är med sig själv, gör vad man vill, och bara tar det lugnt.

Promenader på kvällen när det är mörkt ute, samtidigt som det faller tunga regndroppar från den svarta himlen, underbart!! Speciellt om man har vovven med sig.

Den typen av ensamhet kan göra en stark. Den andra typen av ensamhet bryter sakta ner en.

När den rätta infinner sig kan man passa på att bygga upp en stark fasad, man kan bestämma hur man vill vara, och hur man vill att andra ska se en. Just då finns det ingen som behöver bry sig om någonting.

Snart är sommaren över och det är dags att möta vardagen igen. Det kommer aldrig bli som förut. Förut finns inte, hur mycket man än vill, så kommer den tiden aldrig att komma tillbaka. Jag tillhör den kategorin som saknar tryggheten grymt mycket. Jag är livrädd för framtiden. Försöker att förtränga det så gott det bara går. Men tillslut kommer verkligheten ikapp, och man inser att man inte är redo. Man är helt enkelt inte mentalt redo för det nya.

Jag kan inte och vet inte hur det fungerar, kommer jag ens att klara av det? Frågorna är många, och svaren är få, men hursomhelst så måste det på något sätt gå...